“Jag ska bara kolla en grej” – tre timmar senare

En krönika av Emma, 17 år från Vänersborg.

Jag ska bara kolla en grej.

Det är nog den vanligaste lögnen jag drar – både för mig själv och för min mamma.

“Jag ska bara kolla en grej” slutar alltid med att jag ligger i sängen tre timmar senare, med 4 % batteri och en hjärna som känns som överkokt pasta.

Min mobil är typ en förlängning av min hand. Vaknar – kollar mobilen. Somnar – kollar mobilen. I skolan? Ja, jag kollar den där också, även fast jag låtsas leta efter schemat. Mest öppnar jag TikTok “bara i fem minuter” och plötsligt kan jag exakt allt om en random persons morgonrutin i Los Angeles, men ingenting om franska revolutionen.

Det värsta är att jag vet att jag är beroende. Alltså på riktigt. Jag får panik om jag inte hittar mobilen direkt i väskan. Som om hela mitt sociala liv hänger på en liten svart skärm. Och det gör det typ? Mina kompisar finns i gruppchatten. Alla planer bestäms på Snapchat. Alla inside-skämt börjar på Instagram. Missar jag något där, missar jag något i verkligheten.

Eller… gör jag det?

Ibland undrar jag om vi ens lever våra liv eller om vi bara dokumenterar dem. Jag kan sitta med mina vänner på ett café och ändå känna att halva bordet är någon annanstans. Någon scrollar, någon tar bilder, någon svarar på streaks. Vi är tillsammans, men ändå inte. Som att vi alltid har en fot i en annan värld.

Och det är så sjukt dubbelt. För sociala medier är också kul. Jag älskar att bli inspirerad, skratta åt memes, känna att jag är en del av något större. När någon jag följer lägger upp en video som exakt beskriver hur det är att vara 17 år och stressad över framtiden, känns det som terapi fast gratis. Men samtidigt jämför jag mig hela tiden. Hur kan alla andra vara så snygga, så tränade, så produktiva? Varför sitter jag här i min fläckiga hoodie och äter mackor klockan 23.47?

Det är som att mobilen både är min bästa vän och min största fiende. Den ger mig bekräftelse, men den tar också min tid. Den kopplar ihop mig med världen, men kopplar bort mig från rummet jag faktiskt sitter i.

Ibland testar jag att lägga bort den. Lägga den i ett annat rum. Sätta Stör ej. Det känns typ som att göra slut. Först är det tomt och konstigt. Vad ska jag göra nu? Titta ut genom fönstret? Tänka? Usch. Men efter ett tag händer något. Jag hör hur tyst det är. Jag märker att jag faktiskt kan läsa flera sidor i en bok utan att reflexmässigt sträcka mig efter skärmen.

Det är lite läskigt, för det betyder att problemet inte bara är mobilen. Det är jag. Eller kanske vi. En hel generation som är uppväxt med att varje tyst sekund måste fyllas. Som om vi är rädda för att vara ensamma med våra egna tankar.

Jag vill inte vara slav under en laddningskabel. Jag vill kunna sitta på en buss utan att automatiskt öppna en app. Jag vill minnas en kväll för hur den kändes, inte för hur den såg ut på min story.

Så kanske börjar det med att jag inte “bara ska kolla en grej”. Kanske börjar det med att jag faktiskt låter bli.

Okej… efter den här scrollen då.

Text: Emma